Gill har varit fadder med ActionAid i 37 år

Det har nu gått 37 år sedan Gill Pope blev fadder med ActionAid och hennes engagemang har inte bleknat det minsta. 1973 hade trebarnsmamman Gill spenderat 15 år i Nigeria och Sydafrika. Hon såg en utbredd fattigdom bland barn och bestämde sig för att hon ville hjälpa till.

Gill var övertygad om att utbildning var lösningen och hon bestämde sig för att bli fadder med ActionAid som hade fokus just på att barn skulle gå i skolan.

– Jag hade sett fattigdomen på nära håll och visste vad som skulle kunna göras för att förändra den situationen, säger Gill. Jag ville hjälpa till i praktiken.

Personlig kontakt med fadderbarnen
Gill har haft tio fadderbarn. Hennes längsta fadderskap har varit med Violet Sunday Wasike from Busia-området i Kenya. Gill kom i kontakt med Violet första gången när hon bara var sex år gammal.

– Vår kontakt började med teckningar som övergick till handskrivna brev, berättar Gill. En del brev handlade om var jag bor, andra om resor jag gjorde. Jag skrev om vad som helst som jag trodde att barnen skulle tycka var intressant att läsa om.

Med stöd och utbildning vidgas vyerna
I breven som Gill fick från Violet när hon var yngre skrev hon också om sorg. En del av Violets teckningar föreställde hennes grannars gravar, människor som dött till följd av hiv. Många dog för att de försökt medicinera sig själva med lokala örter när de inte hade råd med läkemedel och sjukvård. Efter hand som Violet blivit äldre har däremot hennes brev blivit mer hoppfulla.

– Hon berättade i ett av sina senaste brev att hon har fått ett jobb som fiskförsäljare, berättar Gill. En dag hoppas hon kunna bli advokat. När hennes pappa dog innebar det att hennes mamma inte hade råd att fortsätta utbilda Violet, men den lilla utbildning hon hann med har öppnat många dörrar för henne. Hon har insett att hon inte behöver förbli en fattig bonde eller gifta sig tidigt för att kunna försörja sig.

Fadderskapet positivt för alla inblandade
Gill vet att den nytta hon bistår med som fadder når långt bortom Violet - till hennes familj och till byn som hon bor i. Givandet är inte heller enkelriktat.

– Jag har verkligen mått bra av kontakten vi har haft och känslan av att jag gör någonting gott, menar Gill. Det finns ständigt hopp och jag vill så gärna att framtiden ska bli bättre för barnen.

– I dag har jag egna barnbarn, fortsätter hon. Jag ser mer än någonsin den enorma skillnaden mellan barn som växer upp i västvärlden och de barn som vi är faddrar till. Jag tycker om att vara delaktig i en bra förändringsprocess, att göra någonting positivt och konkret.

Prenumerera på feeds