Tio myter om hunger

Myt 1: Det finns inte tillräckligt med mat för alla i världen.

VERKLIGHET: Det finns ett överflöd av mat i världen.

Varje dag produceras tillräckligt med vete, ris och annat spannmål för att förse hela världens befolkning med 3 200 kalorier. Alla skulle kunna äta 2 kg mat om dagen  - 1 kg spannmål, bönor och nötter + 0,5 kg frukt och grönsaker +  0,5 kg kött, mjölk och ägg.

Myt 2: Det är naturen som orsakar svält.

VERKLIGHET: Det är för lätt att lägga skulden på naturen. Att vissa människor är mer utsatta för naturens krafter än andra beror på politiska beslut.

Mat är alltid tillgängligt för dem som har råd och det är endast de fattiga som svälter. Miljontals människor i södra Asien, Afrika och andra världsdelar är hungriga på grund av att ett fåtal äger allt land, de är skuldsatta eller har en lön som inte går att leva på.

Naturkatastroferna i sig orsakar sällan dödsfall, det är politik som bestämmer vem som äter och vem som svälter. I ett och samma land kan mat ligga och ruttna i lager i väst samtidigt som människor svälter ihjäl i öst. I nordliga länder man man jämföra med det faktum att många hemlösa dör under vintrarna, något som knappast kan skyllas på det kalla vädret...

Myt 3: Miljöns behov är i konflikt med behovet av mer mat.

VERKLIGHET: Ja, vi bör vara oroliga över att miljökrisen, till exempel torka och översvämningar, undergräver matproduktionen i världen. Men en kompromiss är inte nödvändig. Det är inte insatser för att förse de hungriga med mat som orsakar dagens miljöproblem. Kuba är ett exempel. Där har man överkommit en matkris genom självförsörjande och hållbar odling - till största del utan bekämpningsmedel. Miljövänligt jordbruk kan vara mer lönsamt än miljödestruktivt jordbruk.  

Myt 4: En grön revolution är svaret.

VERKLIGHET: Det är sant att den gröna revolutionen har initierat framsteg inom produktion. Tack vare nytt utsäde har den årliga spannmålsskörden ökat med miljontals ton. Men den ökande produktion stoppade inte hungern - den lyckas inte förändra den ekonomiska maktfördelning som avgör vem som kan köpa den extra maten.

I vissa fall där den gröna revolutionen anses ha varit en framgång (Indien, Mexico och Filipinerna) har spannmålsproduktion, även exporten, ökat medan hungern har fortsatt. Samtidigt har jordens långsiktiga produktionskapacitet försämrats.

Myt 5: Vi behöver stora bondgårdar.

VERKLIGHET: Stora markägare, som äger största delen av den bästa jorden, låter ofta en stor del av marken ligga i träda. Orättvisa jordbrukssystem innebär att de minst effektiva producenterna får tillgång till mest land.

Småbönder producerar fyra eller fem gånger så mycket per hektar. De brukar ofta jorden mer intensivt och använder i högre grad hållbara produktionssystem. Världsbankens studie över nordöstra Brasilien visar att en omfördelning av mark i mindre stycken skulle höja produktionen med 80 procent.  

Myt 6: Den fria marknaden kan stoppa hunger.

VERKLIGHET: Tyvärr kan formeln ”marknaden är bra, staten är dålig” aldrig lösa roten till hunger. En sådan dogmatisk inställning är vilseledande då den tyder på att samhället kan välja den ena eller den andra.

I verkligheten kombinerar alla ekonomier resurser och distribution från både marknaden och staten. Men marknaden kan endast stoppa hunger när inköpskraften är fördelad. Vi måste gynna och stödja konsumenter, inte marknaden.

Myt 7: Svaret ligger i fri handel.

VERKLIGHET: Handelsformeln har hittills misslyckats med att stoppa hunger. I de flesta fattiga länder har exporten ökat medan hungern har fortsatt eller drabbat ännu fler människor.

Medan sojabönexport ökade i Brasilien – för att utfordra japanskt och europeiskt boskap – ökade också antalet hungriga människor i Brasilien från en till två tredjedelar av befolkningen. I länder där den största delen av befolkningen är för fattiga för att köpa maten som odlas i deras eget land vänder sig producenterna idag till mer lukrativa marknader utomlands.

Myt 8: Världens fattiga är för hungriga att kämpa för deras rättigheter.

VERKLIGHET: När vi bombarderas med bilder av fattiga som är svaga och hungriga, bortser vi från det uppenbara: överlevnad kräver en enorm ansträngning för dem som inte har några resurser. Om de fattiga verkligen var passiva skulle de inte överleva.

Samtidigt skulle de inte vara hungriga om de hade verkliga möjligheter att skaffa sig mat. Vårt ansvar är att ta bort de hinder som står i vägen för dem; hinder som ofta skapats av multinationella företag och institutioner som Världsbanken och IMF.

Myt 9: Mer bistånd från USA skulle hjälpa till att stoppa hunger.

VERKLIGHET: Den största delen av biståndet från till exempel USA motarbetar kampen mot hunger. Amerikanskt bistånd används för att införa frihandels- och frimarknadsregler, som stödjer export på bekostnad av matproduktion och förstärker förtryckande regeringar.

Till och med katastrofbistånd, vilket utgör 8 procent av det totala biståndet, hjälper ofta inte de hungriga, utan förstärker istället amerikanska spannmålsföretag och konkurrerar med den lokala matproduktion.

Bistånd måste ges på rätt sätt för att stoppa hungern.  

Myt 10: Det kostar för mycket att driva kampen mot hunger.

VERKLIGHET: Att ge alla rätten till mat kräver inte alls ouppnåeliga statliga resurser. Det kostar inte mycket att införa skyldigheten att respektera och skydda denna rätt. FN:s livsmedels och jordbruks organisation (FAO) påpekar att ”investeringen för att minska hunger uppfattas allt för ofta som välgörenhet när det i verkligheten handlar om en investering.”