Ingrid Lindquists dagbok från Duusi i Ghana, november 2007

Lördag 17 november
Vi landar på Accras flygplats, det är kolsvart ute och en bedövande värme och luftfuktighet slår emot oss. Vi möts av vänliga människor redan i passkontrollen. Vi åker direkt till vårt hotell för att sova. Morgonen därpå ska vi upp tidigt och ta oss till norra Ghana. Innan jag lägger mig står jag ute på gården och lyssnar på alla ljud och känner doften av Afrika.

Söndag 18 november
Vi är ute i mycket god tid på flygplatsen. Det är spännande att bara sitta och titta på alla människor. Kvinnorna är fantastiskt vackert klädda i sina färgstarka klänningar. Männen är antingen traditionellt klädda i de afrikanska långa eller korta vida skjortorna eller så ser de ut precis som vilka män som helst i Europa.
Vi flyger till Tamale och landar på en ganska primitiv flygplats. I morgonsolen är ljuset fantastiskt och den röda jorden blir ännu rödare.
Tre vänner från ActionAid möter oss och vi åker den spikraka men bumpiga vägen norrut mot Bolgatanga.  Längs vägarna går kvinnor och barn. Ofta bär de med spikrak rygg stora kollin på huvudet. Vi passerar många små byar med lerhyddor med stråtak. Det kryllar av getter och höns.

Framme i Bolgatanga får vi rum på ett Bed and Breakfast. Ett sällskap från en begravning kommer in på gården. Till en början är de ganska lågmälda men snart stiger stämningen och alla börjar dansa och sjunga. Vi bjuds in att delta. En för alla känd sångare får under ett par timmar hela sällskapet att gunga och det hela liknar mer party än begravning. Några vi talar med säger att det här skulle deras "grandfather", som just begravts, gilla. När musiken tystnar så somnar jag gott trots fläktens surrande.

Måndag 19 november
Efter frukost samlas vi för en så kallad ”pre-immersion”. Julie och Christine från ActionAid håller i en mycket givande dag. Till en början kändes det lite trevande men det summerar till en dag där vi faktiskt lär känna varandra ganska bra. De som deltar är vi så kallade Immersees, det vill säga vi som ska bo hos var sin familj i Duusi, samt tolkar och administratörer från ActionAid.

Under dagen går vi igenom vad som troligen väntar oss, men också vad vi förväntar oss av vistelsen. Vi får möjlighet att ställa alla frågor vi har. Var och en formulerar vad vi tycker är viktigast att lära sig eller ta reda på. Vi sparar alla anteckningar för att återkomma till dem.
Vi får några förhållningsorder vi bör tänka på, som till exempel att inte sitta med korslagda ben, vilket jag kommer komma på mig själv med att göra ett flertal gånger. Man ska inte använda vänster hand, och framför allt inte vinka med vänster hand (det blir svårt för Martin som är vänsterhänt). Vissla inte om natten! Det lockar till sig onda andar.

Tisdag 20 november
Vi får veta vilken familj vi ska bo hos.
Jag ska bo hos en familj med tio personer. De bekänner sig till den traditionella afrikanska tron och ägnar sig åt jordbruk. Jag ska få eget rum med plåttak. Huset har inte någon toalett men jag får låna grannens 50 meter bort. Vi blir också tilldelade var sin tolk.

Efter lunch åker vi till Duusi. Vi möts av massor av människor som vill hälsa oss välkomna med sång och dans. Chiefen och de äldre sitter på rad och vi sitter mittemot dem.  Efter en lång hälsningsprocedur utspelar sig en fantastisk föreställning på planen mellan oss. När vi slutligen ska presenteras för våra värdfamiljer sker det under intensivt trummande och långa applåder. Jag har aldrig varit med om något liknande!

Tillsammans med musikerna dansar vi sedan hela vägen hem till vårt hus. Det röda dammet yr. Massor av människor stannar hos oss och några pojkar dansar en afrikansk form av streetdance på innergården mellan hyddorna. Så småningom lämnar folk oss och kvinnorna i huset börjar laga middag.
I den varma natten serveras vi TZ. Det är en majsgröt som serveras tillsammans med en grönsakssoppa. Många av tolkarna berättade tidigare att det är deras favoriträtt.

Jag förstår att jag har fått det finaste rummet, med riktigt golv och bord. Jag tvättar av mig det röda dammet i mitt ”badrum” som är ett litet utrymme med lutande golv med hål i. Jag får en hink med ljummet vatten, häller det över mig. Ljuvligt!

Onsdag 21 november
Jag hör hur kvinnorna småpratar och lagar frukost. Vanligtvis värmer de resterna från middagen till frukost. De frågar om jag vill ha TZ eller te och bröd. Jag väljer det senare.
Jag säger till kvinnorna att jag gärna vill hjälpa till med deras sysslor. De är svåra att övertyga om att jag faktiskt vill. Till slut så går vi för att hämta vatten. Det är ganska långt till pumpen. Kvinnorna bär enorma kärl på huvudet och i flera omgångar. Jag klarar en hink. Alla applåderar och skrattar. Det är otroligt vackert när de rakryggade skrider fram över fälten. Vilken hållning de har!

Vi går rakt över gatan till skolan och besöker alla klasser. Alla elever är klädda i skoluniformer. De reser sig så fort vi kommer in i klassrummet och hälsar i kör. En klass har 140 elever och en lärare. Det skulle ha varit fyra lärare men byn kunde inte locka hit dem.

Väl hemma igen äter vi lunch. Vi får ris med en stuvning. De tycker att jag äter ynkligt. Värmen, som nu är riktigt tryckande, gör att jag mest vill dricka, samtidigt som maten är väldigt tung.
Kvinnorna i familjen gör det mesta i hemmet. De går upp redan 04:00 och går en lång, lång sträcka för att hämta ved. Det är mörkt när de går sin väg. När de kommer hem lagar de frukost. De går och hämtar vatten, diskar, tvättar och städar. Barnen går till skolan klockan 07:00. Männen arbetar på fälten när det är skördetid men den är över nu så nu sitter de mest i skuggan under ett träd.

Chiefen, Martin och Kambey (Martins tolk och dessutom Chiefens son) kommer över till mitt hus. Vi diskuterar arbetsfördelningen i familjerna och Chiefen håller med om att kvinnorna arbetar mycket och att männen borde arbeta mer.
Jag undrar varför de inte odlar grönsaker vid sitt hus. Vatten finns efter de stora översvämningarna tidigare i år och solen skiner oavbrutet.

Vi måste få ingång det ekonomiska kretsloppet. De måste lyckas producera lite mer än vad de själva behöver så att de kan sälja till andra, få lite pengar till stängslet. Odla tomater, sälja till andra osv. Chiefen håller med oss i det mesta, inte allt, samtidigt som han är högsta representant och beskyddare av systemet i Duusi!
- Jag börjar bli för gammal, avslutar han vårt samtal.

Männen från min familj har inte sagt ett ord under Chiefens besök. Efter middagen på kvällen bubblar det ur dem. De vill förklara sig. De vill visst arbeta. De vill lära sig nya saker och de är inte lata! Samtidigt som de är lite upprörda så tackar de för alla råd. Kvinnorna kommer med i samtalen. De tycker att det är kul att prata och säger att nu är de nyfikna på mig och min familj. Jag hämtar foton och berättar. Vi byter adresser och telefonnummer. Jag lovar att skicka foton.
Vi sitter uppe länge i månskenet och den ljumma natten. Det känns helt overkligt men fantastiskt.

Torsdag 22 november
Idag ska vi lämna våra familjer och Duusi. Jag plockar ihop mina saker. Det känns vemodigt.
Mannen i min värdfamilj undrar om jag skulle vilja se dem klädda i sin traditionella högtidsdräkt. Självklart! Han ser ut som en afrikansk jägare från skolboken. Hon har ett fantastiskt vackert höftskynke men behåller sin moderna bh på. Det ser lite märkligt ut med kontrasterna. Båda är mycket vackra och stolta och vill gärna bli fotograferade samtidigt som de överlämnar en vacker korg som minne till mig. Omtänksamt.

Vi åker iväg i vår ActionAid-bil. Vi ska ha "post-immersion" där vi ska berätta om våra dagar i Duusi och reflektera över vad vi lärt och upplevt. Vi är överens om att de stora frågorna är:

• Women's rights (kvinnors rättigheter)
• Migration (de unga flyttar och kommer inte tillbaks med kunskapen)
• Work overload for women (kvinnorna arbetar för hårt)
• School children and attendance (skolbarnens närvaro)
• Adequate staffing (lärartäthet – för stora klasser)
• School management (skolledning)
• Out of school children (barnen som inte går i skolan)
• How can we put men to work? (hur vi får männen att arbeta mer under torrperioden)

Vi går också igenom våra frågeställningar som vi tog upp inför vår immersion och ställer oss frågan: var de relevanta? Har vi fått svar på våra frågor? En intressant diskussion följer.

Fredag 23 november
Vi tar oss ut till flygplatsen och vi har tur som kommer med, flyget är väldigt överbokat. Landar i Accra och åker direkt till ActionAids kontor. Vi hälsar och pratar med de flesta på kontoret. Dorothee, chefen för ActionAid i Ghana, är en mycket färgstark dam med härlig utstrålning och pondus. Hon är mycket intresserad av vad vi har att berätta om vår immersion. Hon är också lyhörd för våra åsikter om vad som kan och bör göras. Vi har en mycket givande diskussion.
Vid midnatt lyfter vårt plan från Accra till London. Vi pratar alldeles för mycket och sover alldeles för lite under resan.

Ett oförglömligt äventyr i Ghana är slut och jag hoppas på återseende!