Martin Gumperts dagbok från Duusi i Ghana, november 2007

Lördag 17 november
Vi landar på Accras flygplats. Att stiga ur planet är som att stöta emot en vägg. Trettio grader varmt och en fuktighet som direkt tar sig in under kläderna.
Action Aid som skulle välkomna oss med en stor, tydlig skylt är representerad av en ung man, vid namn Abu, med en pytteliten lapp som det står AAIG på. En vecka senare förstår jag att det betyder Action Aid International Ghana. Istället för att hitta honom, hittar han oss med blicken och ler med hela ansiktet. Det är ju inte så många vita omkring oss. Jag skämtar med honom om var den stora, stora skylten tagit vägen. Han skrattar. Humor förenar, tänker jag och ändå är det just den delen av språket som är den mest avancerade.

Söndag 18 november
Vi åker till flygplatsen. Abu kör oss dit och förklarar att även han ska följa med på resan till Tamale. På planet är jag och Ingrid de enda vita. Det är en ganska brokig samling passagerare. Vi lyfter och flyger två och en halv timme över ett landskap där endast små byar då och då syns med sina halmtak som ljusgula prickar på marken. Vi landar mitt i ingenstans. Mobiltäckningen är perfekt!

Vi åker från Tamale till Bolgatanga. Spikrakt norrut på en spikrak men skumpig landsväg. Vi är en av de få bilarna. Resten av fordonen är långtradare, lastbilar vars öppna flak är fullastade med folk, och så de vanligaste fortskaffningsmedlen: cyklar och kärror dragna av snälla och tåliga åsnor. Det är nästan uteslutande männen som cyklar och piskar fram sina åsnor. Många av dem, cyklister som kärror, är överlastade med grenar och ris för ved och tak.

Kvinnorna då? Jo, de går längs vägen som vackra vandrande fyrverkeriexplosioner i alla färger och mönster man kan tänka sig. De är unga och gamla men alla lika rakryggade och med någonting som de bär på  huvudet: hinkar med vatten, korgar med frukter eller sötpotatis, bensindunkar, skrot, ett bilhjul, en liten TV. Allt kan balanseras på ett huvud.

Måndag 19 november
Frukost på motellet. Aldrig har man älskat multinationella företag så mycket. Välkända och trygga varumärken från Unilever, Procter&Gamble och Nestlé, produkter i hermetiskt tillslutna förpackningar. Visst vore det bättre med ”local brands”, men med magen i fokus är man sig själv närmast.

Vi går på en ”pre immersion workshop” för att lyssna, lära och berätta om våra förväntningar.
Vi talar sedan länge om ”power”. ”Power – who in the village has power?” ”Who is more powerful than the other: the Chief, the Tindana (ledaren av den traditionella afrikanska religionen, medicinmannen), the Pastor, the Magazia (kvinnornas ledare), the Assembly man (distriktspolitikern), the Bihnab (ungdomarnas ledare)?”
Med kunskap om kvinnornas situation i Duusi borde varje familj och hela byn vara en tickande bomb. Imorgon åker vi till Duusi.

Tisdag 20 november
Vi äter frukost och blir tilldelade våra värdfamiljer. Förmodligen för att jag är den ende mannen och dessutom vit valde de att inkvartera mig hos the Chief (byhövdingen). Han har tre fruar (!) och i hans grupp av hyddor, hans hem, bor två vuxna döttrar och elva barn. Min familj bekänner sig till den kristna tron och the Chief pratar engelska.

Vi åker till Duusi. Det är inte långt, kanske 40 minuter men resan från Bolgatanga till Duusi är en resa i tiden. Vi reser hela vägen till stenåldern. Bilarna stannar. Vilken folksamling! Vi kliver ut i hettan och in i ett inferno. Hundratals män, kvinnor och barn tittar på oss, och speciellt på mig och Ingrid som är de enda vita. Varför är alla här, frågar jag, korkad som jag är. ”This is our reception!”

Nu störtar galna musiker, dansare och gamla kvinnor som låter tungorna vibrera i sina halvt tandlösa gap. Vi omringas av dem och alla andra nyfikna. Barn, barn överallt små barn. Händer sträcks fram, svettiga händer. Skaka hand, röra vid, skaka hand. Musikens rytm eller dansarna för oss framåt mot en öppen plan, ett torg eller en väldigt sliten fotbollsplan där underlaget är varken gräs eller grus. Dammet stiger av alla fötter som stampar med hela fotsulor i marken i takt till musiken.
Vi leds fram till en rad av plaststolar och ombeds sätta oss ner. Nu tystnar ljudet, sorlet och alla skingras, försvinner ut åt sidorna och bildar en cirkel runt oss. Först nu ser jag att mitt emot oss, på andra kortsidan fotbollsplanen, sitter en lika lång rad med plaststolar. Där sitter de äldste och i mitten sitter the Chief, en lång ståtlig gammal man i vitt skägg. Han har färggranna kläder, en lång käpp och bär mörka solglasögon med silverglänsande bågar. 

Den första kvällen i Duusi sitter jag och Chief ensamma. Någon tolk behövs ju inte då hans engelska faktiskt är lite bättre än sonen Kambey, som också är min tolk. Chief blev kristen 1982 och som kristen gäller en man och en, bara en, fru. Frågan inställer sig då om han nöjt sig med endast en fru, om redan var kristen när han gifte sig första gången?
Jag hejdar mig, då jag redan tycker att mina ledande frågor passerat en gräns. Hursomhelst fortsätter vårt kvällssamtal. Istället för att tala om en eller flera fruar kommer vi in på vad som händer när ett äktenskap går i bitar. Jag tror det var Chief själv som tog upp ämnet när han beskrev problemen med schemaläggningen för att hålla alla sina fruar nöjda, glada och vänner sinsemellan. Sedan vi blev kristna har allt gått mycket enklare, förklarar han. Det kristna kärleksbudskapet och förlåtelsen har hjälpt oss alla och gjort oss mer ödmjuka, säger han.

Någon gång under kvällen äter jag min middag. Det serveras TZ, det vill säga varma grötplättar av majs som doppas i en gryta med Guinea Fowl, en sorts pärlhöna men större och skrangligare. Man äter med fingrarna och har en skål med vatten som man tvättar handen i då och då. Jag äter med vänster hand för jag är vänsterhänt. Det anses fult och det är oförskämt att överhuvudtaget använda vänster hand. Varje gång jag vinkar eller gestikulerar måste jag tänka två gånger.

Jag går och lägger mig på min madrass, omgiven av mitt myggnät, i min hydda. Utanför hör jag hur kvinnorna tjattrar. Då och då pratar de, ibland skäller de på sina barn som inte kan sova. Jag känner mig som en liten pojke som ligger i mörkret och tjuvlyssnar på de vuxna som pratar ett språk jag inte förstår. Det känns tryggt och så långt ifrån all stress och allt ansvar hemma.

Onsdag 21 november
Vaknar vid halvsju, men ligger och drar mig till kvart över. Vi hälsar på i huset där Ingrid bor, eller Madam Ingrid som hon numera kallas. Där sitter vi i solen i den ohyggliga värmen och pratar om varför alla unga män sitter i skuggan under träden och spelar spel när det finns så mycket att göra. Vi talar om de enorma behoven och bristen på entreprenörskap. Vi talar om hur jantelagen håller tillbaka den som tar ett initiativ. Och vi talar om vilka de enskilt viktigaste åtgärderna är för att ta sig från byteshandel till någon, om en så liten, form av marknadsekonomi.

Kommer tillbaka och blir serverad en väldigt sen lunch, samma sega fågel i samma gryta men nu med ris och jams. Jag tror att det är lyxmat för att vi är här, annars hade det nog bara serverats ris och jams.

Kambey kommer tillbaka. Vi sätter oss och återigen pratar vi om männens roll i Duusi. Vi talar om deras inaktivitet, som är som ett passivt motstånd i en match de vet att de håller på att förlora. När torkan eller regnet gör jordbruket omöjligt är det tydligen lika omöjligt att göra något annat än att bara vara man. Deprimerade sitter männen, halva Duusis befolkning, under ett träd medan kvinnorna sliter. ActionAid koncentrerar sig på kvinnorna, men vem ger mannen en spark i baken, en morot eller en ny förebild?

Vi får middag, samma middag. Efteråt kommer Chief med en stor frukt. Han slår sig ner. Det är beckmörkt men månskenet gör ändå att vi ser tillräckligt. Det blir ett magiskt samtal om lycka. ”Tell me Mr Martin, what is happiness?”. Är en lycklig galning lycklig? Är lycka att inte oroa sig eller är den något mer? Chief utvecklar sina tankar med frågorna han ställer.

Så småningom säger jag att det låter som om lycka är någonting stilla, långsamt och djupt, snarare än roligt och berusande. Är det så du menar, så håller jag med. Buddism, meditation och ensamhet blir ord som vi vänder och vrider på.
- I have no worries but still there is something missing, säger Chief och stöter sitt pekfinger mot sitt bröst.
- When I was a little boy, berätter Chief, då upplevde jag lyckan när jag gick här under träden ensam, hans arm blir en gest och tecknar en vid båge, just då och där ute var jag lycklig. Jag kommer ihåg känslan men jag kan inte känna den.

Den magiska kvällen slutar sent. Månen lyser och Chief, jag och Kambey konstaterar att kanske lycka är just en sådan här natt. Han är lång när han reser sig i sin kaftan.
- Good night, Mr Martin.

Torsdag 22 november
Sista morgonen i Duusi. Morgonen är underbart sval i jämförelse med hettan senare på dagen. Jag känner åter känslan av lycka och harmoni. Jag går till mitt alldeles egna badrum. En bastmatta hänger för öppningen till ett runt rum med lerväggar utan tak. Det hårda golvet sluttar åt ena hållet, mot ett hål där tvättvattnet rinner ut utanför vår grupp av hyddor. Du kan kissa här också om du vill sa Kambey igår. Jag gör det. Sedan tvättar jag mig med tvål och vatten. Sköljer mig. En liten spegel som jag lånat balanserar jag mellan en spricka och en ojämnhet längs väggen. Jag rakar mig. Borstar tänderna med buteljerat vatten.

Fräsch stiger jag ut, sneddar mellan runda hyddor och kikar in i ett av fruarnas kök. Varje hustru har sitt eget. Det är mörkt och rökigt där Chiefs äldsta hustru står och förbereder lunch eller middag, vad vet jag? Eldstaden har plats för två grytor och i slutet av rökgången kan mat hållas varm eller rökas beroende på vad man eldar med. Jag står hundratals år tillbaka i tiden, när dottern kommer in i köket och sträcker över mobiltelefonen till sin mamma. Jag går ut och återvänder till min egen hydda.

Madam Ingrid dundrar plötsligt in på studiebesök och kort därefter går vi tillsammans ned till avskedsceremonin. Ceremonin följer ungefär samma upplägg som förra gången, fast baklänges. Vi tackar för det som varit och vi tar farväl med ömsesidiga hedersbetygelser. Sedan säger jag att jag lärt mig så mycket och hoppas att jag även bidragit med något nytt, några nya tankar. Jag tar mig fram till Chief och trycker hans hand.
Han tar återigen upp gårdagens diskussion om lycka och säger att ”it was one of those happy magic moments”. Han frågar om han får kalla mig sin son.  Jag säger naturligtvis att jag skulle bli mer än stolt. På vägen ut ur Duusi passerar vi ett långsamt gungande tåg av spelande musiker och dansande människor. Någon håller ett färgsprakande golfparaply över Chiefs huvud. De ser till att han kommer hem i säkerhet. Vi kör förbi och tar vägen, den torra, röda och dammiga, mot Bolgatanga.

I Bolga (som man säger) är det en ”post immersion session”. Vi ”immersees” och tolkarna diskuterar vad vi lärt oss, vad som fungerat bra och dåligt och till sist vilka åtgärder som borde prioriteras framför andra för ett bättre, rättvisare och modernare Duusi. Klockan är fem när vi är klara och mörkret börjar falla. Skymningen i Ghana går snabbt men ljuset är kanske just då som vackrast. Färgerna blir ännu starkare och alla nyanser börjar mer och mer omges av ett blått raster. Den blå färgen mörknar successivt. Det blir svart.

Resten är en transportsträcka. Bolgatanga till Tamale. Checka in på hotell. Upp tidigt. Bil till flygplatsen. Flyg från Tamale till Accra.

Vi hämtas för en timmes samtal med ActionAids country manager. Hon vill verkligen höra våra åsikter om ActionAids arbete och om vad som kan göras bättre. Vi pratar om bristen på idéer och kunskap när det gäller småskaliga ekonomiska modeller som kombination till de mer övergripande programmen där målgruppen är kvinnor och barn och de humanistiska värderingarna står i centrum.
Vi har precis som de ännu mycket att lära. Uppenbart är att vi, på något sätt, varit viktiga även för ActionAid Ghana. Kanske har vår närvaro bekräftat och gjort deras arbete synligt. Hon ber oss om någon form av rapport och berättar att de tänker lägga ut bilder och texter om oss på deras hemsida. Vi tar planet till London, landar, tar planet till Stockholm, landar på Arlanda. När vi kliver av planet känner vi kylan i gången till flygplatsbyggnaden.

Har vi verkligen varit borta?

Prenumerera på feeds