Rose Dlabela och bristen på mat
Det är sju år sen som Rose Dlabela, 56 år, första gången hörde talas om att Anglo Platinum skulle starta en gruva i närheten av hennes by Ga-Pila, i Limpopoprovinsen. Då var byn ett levande samhälle där Rose levde ett behagligt liv. I dag liknar byn en spökstad med stängda skolor, affärer och avsaknad av vatten och elektricitet. Bara 25 av över 800 familjer bor kvar.
– Jag brukade skörda femtio säckar med majs per år och även bönor och grönsaker. Jag hade över fyra hektar kommunal mark som jag odlade på, men nu har jag absolut ingenting och lever på allmosor från mina barn, säger Rose Dlabela.
Tvångsförflyttningar
När Potgietersrus Platinum-gruvan öppnade år 2001 började Anglo Platinum att förflytta invånare från Ga-Pila och andra byar till en nybyggd stad, Sterkwater. För Rose Dlabela och de invånare som har kämpat emot förflyttningen har livet blivit allt värre. Odlingsmarken har inhägnats med staket för att göra plats för dagbrott och vatten och elektricitet har stängts av.
– Vi har ingen odlingsmark längre. Vi måste köpa allting och vi har inget jobb. Ni ser hur vi bara sitter här – ni skulle aldrig ha sett mig sysslolös tidigare. Jag hade alltid fullt upp med jordbruket eller mitt skrädderi. Nu har jag ingenting.
Utan inkomst
Rose Dlabela får ett statligt bidrag till sitt barnbarn som hon är vårdnadshavare för, men utöver det har hon ingen inkomst.
– Jag brukade tjäna 2 000 rand (drygt 1 600 kronor) per månad på mitt skrädderi men nu när vi inte har någon elektricitet i Ga-Pila kan jag inte använda min Singer symaskin, säger hon och fortsätter:
– Vi levde i lugn och ro, vi hade mat och el. Sen kom gruvan och begravde oss levande. Det är som om någon skulle komma och bo hemma hos dig – för att sen kasta ut dig.
Tänker inte flytta
Rose tänker inte flytta till Sterkwater eftersom hon tycker att kompensationen som byborna erbjuds är orättvis.
– Jag hade drygt fyra hektar mark och de erbjöd mig 8 000 kvadratmeter. Jag tänker inte flytta. Det här är mina förfäders mark.